Alfabetdikt

Aldrig vill jag

bo med dig mer

Calle!

Du

erbjuder ingen

familjekänsla och

gör att

harhjärtat växer

inombords.

Jag

kan inte

lova dig

mer

nu.

Om

Petri

Qnutsson

ringer

svara inte att

troligen är Sara

utgången för dagen.

Vi är visserligen

x för varann men hans vackra

yttre till hälften

zigenskt är fortfarande

åtskilligt

älskansvärt. Låt inte så där

överraskad!

Hunger

Jag är alla gånger hungrigast

Jag skulle kunna äta en TV-mast

...en TV-mast...?

den sätter sig väl i gommen fast?

man bryter den först

kokar som spagetti...

mycket parmesan

och pesto till...

En gång och aldrig mer.

Hon såg ner, men för sent, han hade redan lagt märke till trotset i hennes blick. Det betydde att hon gick när hon själv kände för det. Tog för sig, reste sig stolt fast hon darrade inombords.

Den trasiga flaskan skrämde henne inte.

Sex tanter på ett pendeltåg till Märsta...?

Ester försöker sig på att småle mot sin bänkgranne, men hon bara blänger tillbaka.

På stolen bakom snarkar Lotte medan Irma försöker lösa ett medelsvårt sudoku

Glada Katarina hör på musik och Sofi tänker på hur mycket oväsen och elände det finns här i världen.

Hur många gånger ska jag behöva andas ut för att min ballong ska bli uppblåst?

Hur många gånger ska jag behöva föra skeden med äcklig gröt till munnen innan jag får se den blå fjärilen?

Hur många gånger ska jag behöva blåsa i det gröna strået innan det blir nåt ljud?

Det är ingen skillnad mellan en

äkta Elmyr de Hory

och en

falsk van Gogh

Väggen i vardagsrummet värdelös.

Jag önskar att jag hade gått konstkursen på ABF för tio år sedan...

Jag har aldrig varit i Prag

Jag föreställer mig att det är en stad med arkitektur som man står förstummad inför eller kanske åstadkommer ett "Åhh.."

Jag föreställer mig att det är en stad med stenlagda gator som gör att man ångrar det nya skoinköpet.

Öl och korv lär vara basfödan.

Vi åker dit om några veckor.

Köper nog inga nya skor inför resan men ett större minne till kameran kanske...?

Jag vet inte hur gammal jag kunde ha varit.

Jag hade ett mysigt krypin i alla fall.

På den tiden var jag tillräckligt liten för att kunna krypa ner helt under täcket. Det var som ett litet bo. Nuförtiden sticker alltid fötterna eller huvudet ut.

Om man inte köper ett täcke av XXL storlek förstås.

Hoppas det här blir ett mysigt krypin också...på sitt eget sätt.